1. FM Linus Olsson, 2433, Lunds ASK.
Linus Olsson gick över från Hässleholm till LASK hösten 2002 och har därefter har han gjort sig ett namn som klubbens största sjusovare. Envisa rykten gör också gällande att Linus är den ”hemliga FM” som sköter demonstrationsbrädet på klubbkvällarna.
Linus har länge varit en av de stora talangerna inom svenskt schack. Under juniortiden vann han totalt fem skol-SM. Det stora genombrottet har dock låtit vänta på sig. Redan 2003 skrev Hans Olav Lahlum att Linus var en ”close-to-player”, som hela tiden var nära att ta det sista steget upp till IM-styrka. Det har gått tre år sedan dess och man kan fortfarande beteckna Linus som en ”close-to-player”. Han har dock hela tiden stadigt blivit bättre och har nu en flytande elorating på 2380. En IM-norm har lagts till meritlistan, från Danmark 2005.
Linus lyckas hitta möjligheter till kungsattacker i nästan alla lägen. Genom att alltid försöka få med så många pjäser som möjligt i attacken bygger Linus sakta upp sin ställning. Han är sedan väldigt bra på att avgöra när han kan ge upp alla positionella faktorer och satsa allt mot kungen. Linus devis är ”pjäserna bakom bönderna”. Linus är som bäst i ställningar där det är mycket dynamik, gärna med materiell obalans, och där man måste bedöma många faktorer i ställningen och hela tiden göra ställningsbedömningar man inte är van vid. Av någon anledning känns det som att Linus har en väldigt bra känsla för schack. En liknelse med Tiger Hillarp Persson känns inte helt fel.
IM blir nog Linus inom en inte alltför avlägsen framtid, men ska han ta ytterligare ett steg finns det ett par svagheter han måste förbättra. Öppningarna är ett evigt gissel, Linus har tyvärr råkat göra det till sin image att inte kunna så mycket öppningar och att inte preppa. Nerverna sviker också ibland i avgörande lägen. Detta har tyvärr gjort att han blivit sjuk under många turneringar - hade Linus hållt sig frisk hade han utan tvekan varit IM nu.
Bonusinfo: Linus förlorade årets första elitserieparti efter en sex timmar hård kamp. När motståndaren slutligen vann torn med endast elva sekunder kvar tyckte inte Linus det var värt att spela vidare. Vittnen påstår att han slog med handen över brädet och välte ner ett större antal pjäser, men själv säger han att han lugnt försökte lägga ner kungen som ett tecken på uppgivet. Motståndaren fick dock sekunder senare en ursäkt som naturligtvis godtogs.
2. Hans Tikkanen, 2402, Lunds ASK.
Hans Tikkanen kom till LASK 1999-12-29, som extremt lovande fjortonåring. Han är nog den svensk de senaste åren som har haft flest framgångar under juniortiden. Det började redan när han som sexåring vann skol-SM med ett par år äldre medtävlare. Slutligen blev det sex skol-SM guld (flest någonsin i Sverige), seger i talangjakten, seger i JSM samt fler framskjutna placeringar i internationella mästerskap. Nämnas kan en 13:e plats i UVM 1999 samt 13:e plats i JVM 2004.
Förr i tiden var Hans en stabil spelare men på senare år har det varit tvärtom. Strålande turneringar har varvats med katastrofala, senast i Mäster-Elit i sommras. Han har tagit alla tre IM-inteckningar (lag-EM i Göteborg tog han sin senaste) men eloratingen har dalat från ett max på 2375 till dagens 2320. Det dock viskas i mitt öra att han åter är på stark uppgång.
Hans räknar som en gud, men lägger alldeles för mycket tid på att räkna onödiga varianter. Detta, i kombination med lite bristande självförtroende, leder till att han ofta får svåra tidsnöder. Många poäng går tappade under denna fasen. Med en lite mera praktisk spelstil och en dos spelöppningsteori finns det inga gränser för utvecklingen.
Bonusinfo: Hans är den som myntet begreppet ”Lilla-Hackspett-Syndromet”. Tikkanen betyder nämligen hackspett på finska. Själva syndromet går ut på att man tycker att alla IM:s och svaga GM:s är ganska usla och att man därmed själv måste vara urusel eftersom man förlorar mot dem. Har man drabbats av syndromet är det bäst att tänka på att schack faktiskt inte är en vetenskap utan ett praktiskt spel.
3. Sebastian Nilsson, 2349, Lunds ASK.
Sebastian Nilsson har alltid legat ett halvt steg efter den svenska eliten i sin åldersklass. Efter ett par år i Schweiz stod schackutvecklingen stilla när han kom tillbaka till Sverige, men sedan ett år tillbaka är den åter på klar uppgång. I somras gjorde han ett kanonresultat genom att obesegrad sluta trea i Mästar-Elit.
Sebastian vann junior-SM i korr 2000 och har därefter ägnat ett par timmar om dagen åt korrschacket. Seger i SM följde 2003 och därefter seger i en VM-semifinal 2005. Just nu deltar han i en kandidatfinal i VM, med alla 13 partier igång. Hur långt korrkarriären bär kan bara framtiden utvisa. I en intervju i TfS ifjol lyckades undertecknad få Sebastian att ha den uttalde målsättningen att vinna VM. Än är det långt kvar, men faktum är att Sebastian ännu aldrig förlorat ett korrparti och har den imponerande sviten på 16 vinster och 1 remi som vit.
Som schackspelare är Sebastian extremt teorikunnig. Hans motståndare klagar ideligen på att de lätt hade vunnit om de bara överlevt öppningsfasen. Med anledning av detta har en myt om att Sebastian är usel på Fischer-Random myntats. Myten säger nog mer om motståndarnas avundsjuka än om Sebastians förmåga i Fischer-Random. Ytterligare styrkor Sebastian har som schackspelare är att en otrolig massa typställningar sitter i ryggmärgen samt att han är bra på att räkna långt i dessa. Sebastian är en spelare som heller spelar med bönderna än pjäserna. Han tar ofta på sig dålig bondestruktur för andra faktorer – detta har nästan blivit lite av hans adelsmärke på senare tid.
Sebastians största svaghet är lika uppenbar som onödig. Han sätter bort sig mer än någon annan spelare på hans nivå. Därför har också Sebastian förlorat mot 1700- och 1800-spelare ett par gånger det senaste året. Vad är då anledningen till bortsättningarna? Det finns naturligtvis inget svar, vore det så lätt hade problemet naturligtvis inte kvarstått. Det kan dock åtminstone slås fast att en bidragande anledning är hans kompromisslösa spelstil. Han kör alltid stenhårt framåt och anpassar inte spelstilen efter motståndet. Dessutom använder han uteslutningsmetoden lite väl mycket och räknar av någon underlig anledning aldrig sina varianter i botten. Det sista kan bero på att han, som medlem i pi-sekten, tror lite för mycket på ödet. Det sista man skulle kunna klaga över är att Sebastian är oerhört materialistiskt. Kan han ta en bonde utan att bli matt – då gör han det.
Bonusinfo: Sebastian knyter tvångsneurotiskt sina skor ett dussintal gånger per parti. Kanske är det hans recept för att kunna uppehålla maximal fokusering? Han är kusinbarn till stormästarmakaren Conny Holst.
4. Axel Smith, 2319, Lunds ASK.
Axel Smith har skapat sig en unik spelstil, genom att envisas med att ställa så många pjäser som möjligt på första raden. Denna förkärlek har lett till otaliga tappade poäng, men ändock hamnar pjäserna åter på första raden i nästa parti. Den enklaste vinstplanen mot Axel är alltså som följer: 1) Spela upp en komplicerad ställning. 2) Vänta på att han ställt alla sina pjäser på första raden. 3) Slå till stenhårt och låt honom inte hämta sig.
Andra svagheter Axel har är att han är relativt dåligt på att bedöma materiell obalans. Han tror i princip alltid att två torn är bättre än en dam och att två pjäser är bättre än ett torn. Han är också alltför oflexibel när han handskas med bondestrukturen. Han skapar väldigt fina bondekedjor och gråter blod när han tvingas ge upp och får se motståndaren reparera sin bondekedja genom att ställa tillbaka bönderna på utgångsfältet. Klassikern är när Axel tyckte att han stod bättre i ett tornslutspel för att han hade färre bondeöar, problemet vara bara att han var bonde under.
Ovanstående svagheter kompenseras med en enorm fighterinstinkt, hyfsat konsekvent spel när han har initativet och en bra slutspelsförmåga. Med så många toppar och dalar är dock Axel väldigt ojämn som schackspelare och kan ha perioder - flera månader - där ingenting går som det ska.
Hur det går i denna tävlingen är svårt att förutsäga. Efter tio raka veckor med drygt fem timmars schack per dag har Axel tvingats ta ett två veckors långt uppehåll pga sin hobby (psykologistudier). Han får ses som en outsider i tävlingen, som får vara nöjd om han kniper en medaljplats.
5. Nils Grandelius, 2308, SK Bara Bönder.
Mycket har sagts om Nils och mycket återstår att säga. Att han är en talang av sällan skådat mått är klart, men har han nått sitt rejtingtal mestadels på talang eller mestadels på hårt arbete? Uppfattningarna är delade, men oavsett svar är det viktigaste åren i Nils schackutveckling just de som vi står inför. Målet är att bli IM innan 15-årsdagen den 3 juni 2008, men för detta krävs mycket ambition och hård träning.
Emil Hermansson är Nils tränare och detta speglar Nils spelstil väldigt mycket. Han spelar huvudvarianterna och kan dessa bra, men spelar motståndaren ett udda drag är han ofta ute ur teorin innan den knappt hunnit börja – en svaghet som naturligtvis är förlåtlig i unga år.
Nils spelstil präglas av att han ger sig in i alla taktiska komplikationer han kan hitta. Hans klart främsta egenskap är att han har en grym blick för oväntade drag, det finns knappt någon idé som går honom förbi. Det positionella spelet går naturligtvis att utveckla, men än så länge kompenseras det av att han hittar briljanta taktiska lösningar även i dåliga ställningar.
Nils är väl snarare en outsider i tävlingen än en av favoriterna. Meriter: Två brons och ett silver i skol-NM samt fyra skol-SM-vinster. Där har han vunnit de senaste 27 partierna, och har totalt ett facit på 45½/49.
Bonusinfo: Nils gav upphov till Grandeliusgambiten, 1.e4 e5 2.Sf3 Sc6 3.Lb5 a6 4.La4 Le7 5.0-0 b5 6.Te1?! bxa4 under Rilton Open 2005. Behöver jag säga att han förlorade partiet?
6. Björn Lundberg, 2244, Eslövs SK.
Björn Lundberg har spelat sparsamt de senaste åren. Han kom fyra i den första upplagan av Mragel Opens föregångare Mumien Open. Med sin solida spelstil kommer han säkerligen tillhöra toppstriden även nu, men det ska till en extra bra dag för att han ska kunna utmana om segern.
Björn vann kadett-SM 1995, naturligtvis obesegrad. Internationellt är en fjärdeplats i skol-NM den främsta meriten. Som en av blott fyra spelare har han fått hedersomnämnandet i Eslövs SK:s Wall Of Fame. Idag är han högst rejtade i klubben.
7. Michael de Verdier, 2220, Eksjö SK.
Michael de Verdier är lite av ett stjärnskott inom svenskt juniorschack. I Mumien Open 3 i slutet av av 2005 hade han 1920 och nu har han exakt 300 poäng mer. Många av dessa poäng hämtades via ett strålande resultat i junior-SM i somras. Han låg länge på medaljplats, men en total kollaps i sista partiet ledde till en dock inte mindre hedersam fjärdeplats.
Michael kan mycket teori men spelar ändå lugnt positionellt schack. Han startar med 1.c4 men är sedan flexibel, kan både spela med d4 eller på rent engelska planer. Michael bör inte ha den rutin som krävs för att vara med i toppstriden i en turnering som Mragel Open, men det finns å andra sidan inget annat sätt att lära sig det än att ideligen försöka. Eftersom Michael hellre verkar vilja spela två remier än vinna ett och förlora ett parti får tipset bli att han slutar som obesegrad strax utanför prislistan.
8. Peter Vas, 2211, SS Manhem.
Peter Vas har släkt från Skottland, vilket förklarar hans ovanliga dialekt/brytning. Som en av juniorerna i SS Manhem har han hela tiden fått stå tillbaka för Rauan Sagit och Victor Nithander. I det tysta har han utvecklats till att bli en spelare som nästan alltid spelar bättre än sin motståndare! Detta låter naturligtvis paradoxalt, men Peter har sekvenser av drag i nästan alla partier där han spelar på en nivå som är långt under hans egentliga potential.
Ett vanligt parti från Peters sida följer följande mall: 1) Peter kan ett halvt drag mer teori än sin motståndare. 2) Detta räcker till få fördel. 3) Denna fördel behandlas på ett utmärkt sätt och fördelen växer till vinstfördel. 4) Peter börjar spela onödigt passivt och ger bort nästan hela fördelen. 5) Partiet slutar remi. Som kan avläsas av ovanstående mall har Peter en väldigt hög remiprocent. Det är vinsteffektiviteten som måste utvecklas, men det är inget som går att göra över en dag.
Bonusinfo: Peter är turneringens mest långväga deltagare, från Göteborg. Han hade redan bokat tågbiljetter när Mumien Open ställdes in, så han var glad att höra om denna ersättaren.
9. Ellinor Frisk, 2094, Lunds ASK.
Ellinor Frisk är Sveriges högst rejtade damjunior. I junior-VM i Armenien i oktober gjorde hon en bra insats och slutade på 51:a plats med 5/13, efter att bl.a. ha spelat remi med en WGM. Sitt genombrott fick hon i Limhamns juniorturnering 2002. Tre år senare hade hon vissa tvivel på om hon hade blivit bättre än vad hon var under den magiska veckan. Ett år i Frankrike med en del schackboksläsande gjorde att all den ackumulerade kunskapen äntligen kom till sin rätt över brädet – vips plockades 150 rejtingpoäng. Den övertygande vinsten av en klass-1-grupp i SM i somras var ett tydligt kvitto på detta.
För närvarande spelar hon i A-gruppen i LASK Open. Under de inledande ronderna har motståndet visat sig vara lite för svårt, men tappar hon inte självförtroendet finns det inga som helst tvivel på att hon snart återkommer med nya övertygande resultat.
10. Adam Brzezinski, 1975, Oves SK.
Det finns schackspelare och så finns det drakspelare. Adam Brzezinski tillhör den sista kategorin och det säger faktiskt det mesta om honom som schackspelare. De fördomar man har visar sig besannas. Med draken blir det ibland direkt katastrof, men då har man åtminstone spelat ett intressant parti! Denna inställning till schacket verkar så främmande men avslappnad och trevlig för alla andra, att vi alltid står där och tittar djupt imponerade på drakespelarna.
Ingen torde vara överraskad över att Adam är med i Oves SK, eller att han är en blixthaj. Öppningen gör mannen.
11. Anders Persson, 1974, SK ViMo.
Anders person är junioren från Falkenberg som utvecklats relativt sent. Det senaste året har han dock gått framåt mycket i sin schackutveckling och har tagit flera tunga skalper. Får man gissa att meritlistan så småningom kommer att fyllas med tyngre segrar än vinsten i SK ViMo:s klubbturnering? Anders har potential att skrälla i enstaka partier i Mragel Open, även de topprejtade måste vara på sin vakt!
Bonusinfo: Av någon anledning har Anders Persson smeknamnet Goa. Den som kan lista ut varför vinner en smällkaramell.
12. Daniel Abrahamsson, 1945, Limhamns SK.
Daniel Abrahamsson har på senare tid experimenterat med skandinaviskt gambit, där han först spelar 1…d5 och sedan inte tar tillbaks utan följer upp med att offra bonde med c6 eller e6. Helt kallblodigt ställer han sen ut pjäserna och verkar ha glömt bort att han ligger bonde under! Motspelaren räknar ofta in segern i förskott, men självklart har Daniel hela tiden haft en idé på hur han ska ha kompensation för bonden. Det kan vara en lite bättre löpare, lite mer centrumkontroll eller något annat subtilt. Ända in i slutspelet håller kompensationen i sig, motspelarna bör noga fundera över vad ”skjut inte den björn som sover” betyder.
Daniel är flitig deltagare i Politiken Cup på somrarna. Han får nog kämpa på nivån under toppskiktet i Mragel Open.
13. Anders Sandström, 1940, Lunds ASK.
Anders Sandström påstår sig själv vara en mumie med stor självdistans. Den imagen passar honom bra, men förklädnaden bedrar ofta. Sitter man som svart mot honom och får 1.c4! eller 1.Sf3! mot sig är man plötsligt inte lika kaxig längre. Jag vet inte om man kan kalla Anders spelstil för stenhård positionell, men kryddad med en stor dos gift är den åtminstone. Han utvecklar pjäserna och man tror att allting är frid och fröjd, men likväl slutar man alltid sina dagar i ett skruvstäd utan att kunna röra varken armar, ben, löpare eller springare.
Som tur är, för motståndarna, håller Anders skruvstäd inte alltid. Sprattlar man tillräckligt mycket får man ofta en del ruffelchanser, och då gäller det att ta vara på den enda chans man får.
Anders startade en schackklubb i Skurup som ung, men tog sedan ett långt uppehåll från schacket. När han gjorde comeback i LASK plockade han snabbt ett par hundra rejtingpoäng och pendlar idag mellan 1950 och 2100. Remibenägenheten är stor, kanske är det ett tecken på att de sista avgörande procenten killerinstinkt saknas?
Bonusinfo: Anders har en väldigt stor benägenhet att hoppa av turneringar i sista stund. Är det månne en sorts psykologisk krigsföring?
14. Peter Lauritzson, 1893, Limhamns SK.
Peter Lauritzson är skolad i Stellan Brynells schackskola. Han spelar starkt positionellt schack och försöker undvika ställningar där han inte vet vad han ska göra. Får han bara rätt ställningstyp är han dock livsfarlig, vilket bland annat Daniel Semcesen fick erfara när han skulle säkra segern i Mumien Open 4, men gick på grund i Peters KIA.
Peter spelar för SK Mumien i Allskånskan och av någon anledning fick det mig att dra jämförelsen man borde dragit tidigare – Peter är en Anders Sandström light som schackspelare! Om detta ska ses som hyllning eller kritik får andra avgöra.
Peter har dock missat Stellans första och mest grundläggande lektion i hur man spelar schack (förutom att damen är värd tio poäng) – tiden. Stellan har i princip aldrig sämre tid än sin motståndare, men Peter sitt jämnt och kämpar med alltför lite tid. Vad han behöver förbättra som schackspelare är väl därmed ganska klart.
15. Jacob Mejvik, 1843, Lunds ASK.
Jacob Mejvik anade nog inte vad som väntade honom när han skickade ett oskyldigt SMS våren 2005 och förklarade att han hade tråkigt på jobbet och att han tänkte komma förbi schackklubben. Nåväl, vi stoppade inte honom från att gå i fällan och senare samma dag kom han förbi. Sedan den dagen har han varit fast.
Jacob är nog den LASK:are som lagt flest träningstimmar på schack. Han är Ari Zieglers favoritkund i Svenska Schackbutiken, med kilovis beställningar varje månad. Glädjande har också träningen gett resultat – exceptionellt bra resultat. Under perioden januari-maj 2006 gjorde Jacob ett rekordskutt från 1638 till 1894. Tiden därefter har ägnats åt att konsolidera sig som 1800-spelare. Träningsdosen har minskat något sedan CSN fattade misstankar om den höga schackdosen och drog in studiebidraget. Nästa 250-poängsskutt får vi nog vänta ytterligare ett tag på.
Mejvik är en av få som gått från chock till schack och inte tvärtom. Tiotusentals timmar med chockspelande på FICS har också satt permanenta spår i hans spelstil. Han älskar att attackera och gillar framförallt springarna. Ruffel är bara förnamnet på vad som alltid händer i hans partier, även om han har en uttalad målsättning om att aldrig ruffla sålänge han inte står sämre.
Mejvik lider av ”springarspiksfobi” och spelar med sin kung enligt principen ”when in doubt, go up”.
Bonusinfo: Vad Mejvik tycker om sin ställning är ofta svårt att avläsa i den röra som finns på brädet, ett säkrare sätt är att titta efter hur många urdruckna red bull eller energidrycker som står bredvid.
16. Johan Sivhed, 1739, Kirsebergs SK.
Johan Sivhed kan mycket teori och är farlig för alla som spelar huvudvarianterna. När han har initiativet spelar han säkert men blir han pressad är det lite mera svajigt. Johan gillar att ta material, när han får läge tar han så mycket han kan och hoppas överleva. Den spelstilen kan ibland gå snett.
Johan har länge varit ett ankare i Kirsebergs SK:s lag i allsvenskan och numera Allskånskan. Tyvärr vet undertecknad lite för lite om honom för att kunna värdera hans chanser i Mragel Open. Han är något av en joker.
17. Magnus Nylund, 1636, Lunds ASK.
LASK:s sekreterare spelar schack som han sköter sekreterarsysslan: lugnt, metodiskt, strukturerat och med lite extra finess när det behövs – men tyvärr alltför långsamt. En viss utveckling har vi dock kunnat se den senaste tiden. 1.Sf3 har blivit 1.d4 och nu väntar vi bara på att få se honom spela 1.e4.
Magnus har en förkärlek för att försöka spela som om han vore stormästare. Han spelar också väldigt bra emellanåt och får upp fina ställningar, men tyvärr saboteras de fina partianläggningarna av dumma drag eller tidsnöd. Det råder dock ingen tvekan om att det är utvecklande att försöka spela bra schack. Magnus rejtingutveckling visar också på detta, härnäst väntar han på att ta de sista poängen som tar honom förbi sin far.
Bonusinfo: Magnus klarar inte av en tidsnöd utan att först hälla i sig en tre-fem koppar kaffe. Därför är vinsttaktiken mot honom att hålla ut till sista speltimmen, då brukar i regel kaffets negativa effekter ta ut sin rätt.
18. Henrik Olsson, 1620, Oves SK.
Henrik Olsson är spelaren som skiljer sig från sina klubbmedlemmar. Seriositeten går inte att dölja när han varit den enda spelaren i LASK:s klubbturnering som bott på hotell och därifrån tagit tåget direkt till jobbet.
Henrik spelar huvudvarianterna och spelar ganska aggressivt attackschack. Många poäng plockas i mittspelet, men slutspelskunskapen anser kännarna är lite tveksam.
Henrik är lundaschackspelarnas inofficiella schackmaterialsbibliotek. Han har alla program, videos, databaser – helt enkelt allt. Den senaste tiden har han beklagat sig över viss schackblindhet och tidsproblem. Dessa är förmodligen en konsekvent av att han nyligen flyttat så vi väntar bara på att han åter ska bli den farlige spelaren han är van vid.
Bonusinfo: Henrik är uppväxt i Perstorp och trivs därför extra bra i Schackhuset på de Perstorps-stolar vi använder.
19. Joakim Wahlström, 1557, Malmö AS.
Joakim är lagledare i Malmö AS andralag och deltar ofta i Skånska Opens. Han är inte rädd av sig för att offra material, framförallt kvalitetsoffer är något han tränar på under senare tid. Som drakspelare är det viktigt att ha en bra känsla för dynamiskt spel.
Undertecknad vet tyvärr alltför lite om spelare utomsocknes. Ibland känns de två milen till Malmö väldigt långa…
20. Nils-Olof Gottfries, 1479, Lunds ASK.
Nils-Olof Gottfries är jämnårig med Stellan Brynell och startade sin schackkarriär i Åkarp. Efter juniortiden tog han dock en paus på drygt två decennier. 2004 hittade han tillbaka till schacket, via den simultan LASK arrangerade på Schackets Dag.
LASK:s hustomte har en spelstil som är få förunnade. Går han ett steg bakåt med en pjäs är det för att omedelbart därefter ta två steg framåt. Angreppslustan är enorm och förmågan delikat. Ingen ställning är dålig för att spela på matt, enligt Nils-Olof. Nackdelen med hans spelstil är att han ofta missar vad motståndaren försöker hitta på. Det kan vara enkla gafflar eller mer raffinerade positionella faktorer, men Nils-Olof är ser bara sina egna idéer. Ofta räcker det till, men ibland åker han på onödiga förluster.
Under Lund Open 2006 förlorade Nils-Olof en handfull av sina partier på tid – många i bättre ställning. Logiken är klar – som så många artister har Nils-Olof en förkärlek för spänning, nämligen tidsnöd. Han vet att han tappar brutalt många poäng på att han spelar så långsamt, men han klarar ändå inte av att ändra på sin tidsförbrukning. ”Det dyker upp så många idéer i huvudet”, ursäktar han sig med. Nå, vad är ett par förluster om man får till riktiga skönhetspartier då och då? Minnesvärt är partiet mot Anna Lindgren där Nils-Olof blev av med damen men ändå fick igång ett angrepp och senare hade forcerad matt.
21. Anna Lindgren, 1418, Limhamns SK.
Anna tävlar ständigt med Nils-Olof om att få epitetet som turneringens största angreppsspelare. Hon offrar gärna en bonde i drag två – det går ju inte tidigare! – och utvecklar därefter pjäserna mot optimala posteringar. ”Allting på kungen”, verkar vara hennes devis. Hon verkar dock tro att hennes egen kung kan försvara sig själv.
För att inte denna presentation ska bli alltför kategorisk måste det nämnas att Anna även behärskar andra delar av schacket utmärkt. När det så behövs kan hon spela ett sunt slutspel eller försvara passiva ställningar. Enda problemet är att hon nästan aldrig tror att det behövs!
Efter att ha bytt utbildning, flyttat till Stockholm och även bott i nån annan stad är hon tillbaka för att göra comeback i Schackhuset. Det ska bli intressant att följa. |
